Medan jag igårkväll satt och botaniserade bland tatueringsfoton kom jag på, men herregud! Jobbintervjun jag var på förra veckan. Mannen som intervjuade mig frågade ifall jag hade en piercing i läppen, men jag sa att jag tog ut den för tre år sedan. Då sa han att okej vad bra, för företaget har som policy att absolut inga tatueringar eller piercingar. Jag nickade bara och log och tänkte inte så mycket på det då, var bara lite nervös inför intervjun. Trots att jag har en piercing i tungan och en tatuering på ryggen, alltså inte så synligt men ändå, jag har det.

Det känns ganska tråkigt att det fortfarande finns företag som har såna regler. Speciellt med tanke på att vi 80 och 90-talister med ganska stor säkerhet är mer tatuerade och piercade än någon tidigare generation. Var och varannan ungdom idag är märkt antingen i form av piercing eller tatuering. Om alla företag hade dissat oss 'märkta' då hade de ju fått plocka in arbetskraft från utlandet för att fylla behoven, hur onödigt är inte det?

Jag kan på ett sätt förstå att företag inte vill ha anställda som har kanske 5 piercingar i ansiktet och tatueringar på hals, bröst eller händer. Det kanske ibland ser för brutalt ut, då tyvärr - det fortfarande finns många från den äldre generationen som inte ser det som accepterat. Man ses som en buse, ligist, kriminell. Eftersom förr i tiden var det ofta kriminella busar som hade tatueringar, eller sjömän som förvisso inte heller stod så högt i rang!

Jag är absolut inte en sämre försäljare för att jag har en tatuering på min rygg. Varför skulle jag då vara en sämre försäljare om jag hade en tatuering på handen? Jag är inte mindre snäll och omtänksam gentemot barnen på skolan eller brukarna på gruppbostaden. Jag tycker om dem lika mycket och tar mitt arbete på lika stort allvar som en icke tatuerad. Jag jobbar lika hårt. Är exakt lika skärpt som innan. Jag är inte dummare med min tungpiercing, det är bara en del av mig.

Tatueringar kan istället för att skrämma, snarare ge människan man träffar en identitet. De tatueringar vi har säger något om oss. Inte bara för oss själva utan också för andra som inte känner oss. Jämt då jag ser en människa med en tatuering så sås ju en tanke, ett frö, om vad den personen är för slags person med utgångspunkt från tatueringen. Man får ett tydligare första intryck bara av att titta på människan. Det är min tanke.

När min generation är äldre är jag bergsäker på att tatueringar och piercingar kommer vara socialt accepterat, för då går det inte komma ifrån, så gott som alla kommer ha det. Jag längtar tills dess. Blir jag någon gång chef på ett företag som ska möta kunder eller liknande kommer jag gladeligen anställa folk med hela armar tatuerade!!

Fler gaddar to the people :D