En kompis uppdaterade sin Facebook för nåt tag sen med orden "Framgång ger vänner, motgång prövar dem." och det tycker jag var väldigt klokt. Det stämmer.

Det här är delvis ett känsligt ämne för mig. Under hela min uppväxt har jag alltid haft många kompisar, vänner och bekanta. Idag har jag endast ett fåtal personer som jag kan kalla för mina vänner, utan att nämna några namn men jag är ganska säker på att de flesta läser min blogg. Men det blir inte riktigt samma sak när man inte har någon i samma stad, om ni förstår mig. Jag kan verkligen sakna att ha tjejkompisar att gå på stan med, hälsa på hos och som hälsar på en, snacka skit med, snacka killar med, gå på bio, ta en fika, festa. Jag kan ärligt talat bli deppad av att se bilder eller läsa om när andra tjejer umgås med varandra eftersom det är något jag idag inte har överhuvudtaget, förutom när jag är i Lycksele och hinner träffa de jag har kvar, vilket inte är så ofta även om det under vintern varit täta besök där uppe då jag verkligen försökt suga åt mig allt umgänge så att jag kan fortsätta leva på det tills nästa gång vi ses om ni förstår haha. I Göteborg har jag inte haft kompisar på flera år. Jag har några som jag brukar prata med ibland men vi ses i princip aldrig och gymnasiet var bullshit, pest & pina eftersom jag i åk 2 & 3 inte pratade med någon annan än lärarna. Kort sagt så är jag en hell of a lonley person om man nu inte ska räkna med de vänner jag nu faktiskt har som dock bor alldeles för långt borta, och givetvis min familj. Som också bor långt bort (förutom en syrra också Mathias,då).

Så alla ensamma personer där ute. I feel you.


Jag och tre kompisar.
Äh ja skoja bara det är Brolle, Ola och min lillasyster. Men jag kände för att liva upp stämningen!