Det här blir ett kort inlägg, för jag minns inte min första kyss. Haha

Mina drömmar. Vilket ämne... det kan man ju se från två sidor.

Å ena sidan - mina drömmar om natten när jag sover. Ofta drömmer jag mardrömmar som handlar om inbrott, jag antar att det är ett handikapp sen 'inbrottsvågen' vi upplevde då vi 1. hade inbrott i vår lägenhet 2. från vårt fönster i samma lägenhet bevittnade ett inbrott i ett showroom längst ner i vårt hus. Under ungefär 2 månaders tid.

Jag brukar också drömma mardrömmar annars också och i ungefär 90% av fallen så utspelar sig mardrömmen i Grannäs, vilket då är mammas hemby och inte ett ställe jag annars förknippar med hemska saker, så jag kan inte förstå varför jag drömmer att hemska saker sker där. När jag var liten drömde jag nästan jämt om björnar som jagade mig. Självklart har jag roliga och knäppa drömmar också men tyvärr minns man ju hellre att man drömmer mardrömmar...

Men då, mina drömmar i det verkliga och vakna livet. De är många. Det finns så mycket som jag vill göra att jag inte vet hur jag ska hinna med allt. Jag vill se varenda plats på jorden. Jobba som volontär. Utbilda mig till flera saker. Äga flera bostäder. Men av olika anledningar så vill jag nästan hålla mina 'favoritdrömmar' för mig själv. Jag vet inte riktigt varför, men det kanske beror på att planer och drömmar jag haft för flera år sedan och faktiskt berättat om och sen inte blivit av, så nu vill jag hålla mina absolut högsta drömmar för mig själv för att inte visa upp besvikelsen efteråt när det inte blev av. Som en liten hemlighet och saker jag kan drömma om i mitt eget huvud. På samma sätt som man drömmer om natten, om man inte berättar får ingen veta...

En stor dröm jag har kommer jag uppfylla inom några få år. Har inte skrivit någonting om det eller pratat med så jättemånga om det men när dagen kommer så ska jag fläka ut alla mina tankar och glädjerop kring just den drömmen som jag håller på att uppfylla, även om det kommer ta tid, men jag är påväg dit, och det är huvudsaken.

- Jag snusar.
- Jag dricker hellre läsk än äter godis chips osv och skulle kunna veva i mig 1,5 liter på en dag. Men det gör jag inte. Och kolsyrat vatten går lika bra. Kolsyra är grejen.
- Dricker för lite vatten kanske ska räknas som en dålig vana.
- Är lat som en igelkotte. Varför just liknelsen med igelkott är för att de oftast vaknar till liv på kvällen och vill vara vakna på natten. Just precis! Haha.

Äh den här dagen var tråkig.

Haha, ja den här är ju rolig. Mina dagar är nog världens tråkigaste nu när det är vinter, jag inte har något jobb och Mathias jobbar om dagarna (ibland 15-23, hur segt är inte det?). Jag kliver upp ibland klockan 09 och ibland klockan 14. Jag kokar te (men hade helst gjort kaffe vilket inte går då perkulatorn luktar mögel), gör i ordning en tallrik med hallon/guavayoghurt med havregryn och kanske lite banan och medans jag äter det så läser jag GP. Fast vissa dagar dricker jag bara ett glas juice, dåligt jag vet. Ibland och gärna ser jag Nyhetsmorgon och Efter 10, men tyvärr blir det mer sällan då jag inte är någon morgonpigg typ. Sen ser jag på tv, sitter vid datorn x antal timmar. Kanske gör något kortare ärende eller bara tar en promenad till någon affär bara för att få lite solljus. Sen väntar jag på Mathias!

Ungefär ser mina dagar ut just nu. Vill någon byta? Självförvållat jag vet. Det blir nog mer att göra när det är lite varmare ute och man får de där viktiga och varma solstrålarna, och nu då jag får jobba lite och antagligen ska börja plugga lite. Jag har liksom hamnat i ett dåligt mönster som är sååå jobbigt att ta sig urzzzzz...

Fast självklart är alla dagar olika, nån dag kanske jag har mycket att göra. Varannan vecka slutar ju Mathias redan klockan 14 så då gör vi något när han kommit hem. Och ibland jobbar jag. Men som det ser ut ser mina dagar ut ungefär som så, jag gör absolut ingenting....

1. Jag håller andan då jag går förbi okända människor på gatan. Oavsett om det är en snygg kille eller nån som ser äcklig och ovårdad ut.
2. Jag har intervjuat författarinnan till Gossip Girl.
3. Jag har den fantastiskt odugliga obotliga oattraktiva hudsjukdomen psoriasis.
4. Jag är beroende av Marc Jacobs och har nog upp emot 20 olika saker från the designer.
5. När jag var liten skulle jag och en kompis skämta lite med en klasskompis så vi la en frusen hundbajskorv i hans sko.
6. Har en sjukt lång tunga.
7. Skriver galet fort. Bland de snabbaste i Sverige. På tangentbord, då.
8. Har spelat cello
9. Flyttar i snitt 1 gång om året. Alltid gjort, kommer nog alltid göra. Mitt lappblod, vettni.
10. Har pussats med två delfiner.

Sen liksom, som DU inte vet om mig? Vem är DU? Någon här kanske läser som inte vet ett smack om mig. Många kanske visste de saker jag skrev. Kanske alla saker. Men skitsamma. Det var det jag kunde komma på, såna här saker är så jävla tråkiga. Haha.

Nu ska vi reda ut det här. Min storasyster Emelie 24 år och jag har samma mamma. Jag har två småsyskon - Oskar 17 år och Frida 15 år - som jag har samma pappa med. Sen har jag ytterligare två storasystrar - Empan 24 år och Alec 26 år - som jag inte har några blodsband med men som ändå är mina systrar och jag kommer aldrig se dem som annat, då vi växt upp under samma tak i typ 10 år. Dessutom har jag nu en ny lillasyster som heter Edit och är 12 år. Många kanske tycker att det verkar väldigt snurrigt att ha så många syskon med olika släktband och relationer till men jag tycker att det är väldigt bra och roligt med många syskon! För mig är det ju fullt normalt eftersom jag alltid levt så och alltid kommer göra det så för mig är det lika normalt att ha det såhär krånligt med massor av syskon på olika sätt, som det är för någon som har 1-2 syskon med samma föräldrar :)


Det var faktiskt de enda bilderna jag hade på syskon på datorn. Alec, jag & Frida och sen Oskar med min farbror

Utan inbördes ordning eller någon vidare beskrivning, en del av de bloggar jag kollar in på, med betoning på EN DEL eftersom jag kollar in galet många bloggar antingen dagligen eller nån gång i veckan, och jag hittar dessutom alltid nya. Ja jag är gammaldags och sparar dem i Favoriter på IE, förut då jag hade blogg på Devote var det smidigt med deras RSS-system och när jag orkar eller blir trött på den oordning jag har ska jag fixa det.

Just nu vill jag helst och mest läsa utländska bloggar, svenskamerikanska bloggar & inredningsbloggar. Något jag saknar är de som verkligen har förmågan att uttrycka sig i skrift, bara ett fåtal som jag verkligen LÄSER allting på...

http://ffridajakobsson.blogg.se/
http://www.ohlovely.se/
http://honsompratarsahogt.blogspot.com/
http://anna.elle.se/
http://chloeschuterman.chic.se/
http://ellasinspiration.blogg.se/
http://ellmania.elleinterior.se/
http://elsa.elle.se/
http://alalotte.devote.se/
http://rodeo.net/niotillfem/
http://kiralou.se/
http://inspireramera.se/
http://jennie.elle.se/
http://blogg.veckorevyn.com/lalife/
http://kalasgott.blogg.se/
http://lifebyesra.blogspot.com/
http://linnealujak.blogg.se/
http://livefromcalifornia.bubbleroom.se/
http://madelenstenlund.blogg.se/
http://natachapeyre.nu/
http://ninainbcn.devote.se/
http://ohsoglam.blogg.se/
http://sannaknows.blogg.se/
http://etoiles.blogg.se/
http://blogg.aftonbladet.se/sofissnapshots
http://theescapologist.blogg.se/
http://thingsyouremember.blogg.se/

Detta är ett svårt ämne trots att det är ett av de ämnen som intresserar mig absolut mest.

Jag ser mig själv som troende ateist som gillar buddhism. Som jag nämnde redan i presentationsdelen av denna lista så är jag en väldigt filosofisk person, både från vardagliga ting till universiella existensfrågor. Funderar mycket, en riktig dagdrömmare.

Jag har ingen religion och vill inte ty mig till någon, då jag tror att religion mest skapar ont. Hade vi alla levt efter samma trosätt hade vi kunnat lösa konflikter och undkomma krig och sådant lättare, såvida vi också världen över haft samma politik och därmed också livsfilosofi! Därför tycker jag att religion bara är jobbigt, fel, stört.

MÄÄN, som Tony Irving hade sagt. Religioner kan ändå vara en oerhörd tröst för många, något att verkligen luta sig emot utan vidare tvivel. Inga frågor på hur man ska leva, man lever bara. Så jag respekterar och kan förså den tröst, det lugn och den trygghet som en riktig tro kan ge, men jag själv tror inte på någon Gud och vill inte leva efter några speciella regler förutom de jag själv skapar för mig själv.

Fast ska man dra trådar hit och dit så ligger jag nog mest nära buddhism och österländska trosätt, kanske också för att det är den religion som intresserar mig mest. För att jag inte ska slå knut på mig själv och trötta ut mina läsare med mitt filosofiska flum och gå djupare in på vad min tro är säger jag bara läs lite böcker om buddhism, mindfulness osv och tro på dig själv. Det är lite utav min tro i korta rader.

Kanske blir jag mer säker och kan ge en bättre förklaring om 10 år, men... jag vet att jag lutar ditåt men att vara 21 år och helt på det klara med hur ens livsfilosofi ser ut? Funkar inte.

En kompis uppdaterade sin Facebook för nåt tag sen med orden "Framgång ger vänner, motgång prövar dem." och det tycker jag var väldigt klokt. Det stämmer.

Det här är delvis ett känsligt ämne för mig. Under hela min uppväxt har jag alltid haft många kompisar, vänner och bekanta. Idag har jag endast ett fåtal personer som jag kan kalla för mina vänner, utan att nämna några namn men jag är ganska säker på att de flesta läser min blogg. Men det blir inte riktigt samma sak när man inte har någon i samma stad, om ni förstår mig. Jag kan verkligen sakna att ha tjejkompisar att gå på stan med, hälsa på hos och som hälsar på en, snacka skit med, snacka killar med, gå på bio, ta en fika, festa. Jag kan ärligt talat bli deppad av att se bilder eller läsa om när andra tjejer umgås med varandra eftersom det är något jag idag inte har överhuvudtaget, förutom när jag är i Lycksele och hinner träffa de jag har kvar, vilket inte är så ofta även om det under vintern varit täta besök där uppe då jag verkligen försökt suga åt mig allt umgänge så att jag kan fortsätta leva på det tills nästa gång vi ses om ni förstår haha. I Göteborg har jag inte haft kompisar på flera år. Jag har några som jag brukar prata med ibland men vi ses i princip aldrig och gymnasiet var bullshit, pest & pina eftersom jag i åk 2 & 3 inte pratade med någon annan än lärarna. Kort sagt så är jag en hell of a lonley person om man nu inte ska räkna med de vänner jag nu faktiskt har som dock bor alldeles för långt borta, och givetvis min familj. Som också bor långt bort (förutom en syrra också Mathias,då).

Så alla ensamma personer där ute. I feel you.


Jag och tre kompisar.
Äh ja skoja bara det är Brolle, Ola och min lillasyster. Men jag kände för att liva upp stämningen!

Vågar man ens tänka på det? Jag skulle börja dagen med att åka luftballong över Manhattan. Jag skulle skänka alla mina pengar till behövande. Sen skulle jag åka till Asien och snorkla någon gång mitt på dagen, simma med delfiner. När det närmade sig kväll skulle jag samla de människor jag tycker om vid en sjö i norrland. Champagne och god mat, sol och bara ben, inga myggor, inga bekymmer, ingen morgondag. Bara leva.

Det kanske inte hade varit möjligt, det förstår jag ju. Men jag hade i alla fall levt. Och det hoppas jag att jag också kommer göra!

Kärlek är det svarta och det vita. Det sämsta och det bästa i hela världen. Det är när man ligger gråtandes i sin säng månader i sträck och tänker bara varför varför varför och man kanske också tycker att det här är det värsta jag upplevt någonsin jag vill bara dö jag kommer aldrig hitta någon utan kommer leva ensam resten av mitt liv och ingen vill ha mig allra minst han. Det är när man inte vill äta, när man inte kan skratta, när det inte finns nåt ljus i tunneln alls. När man sorgset och med avsky ser på lyckligt pussiga par på bussen och vill springa fram och smälla dem båda på käften för de måste ju visa respekt för ensamma sorgsna singlar som inte kan få han med stort H för man är inte värd det, man duger inte, det går inte, han vill inte, man vågar inte.

Samtidigt är kärlek också de där krystigt rosa fluffiga molnen man svävar på likt en tyngdlös fjäril i regnbågens alla färger. Det är när man ser allt så klart och uppskattar plask i regnpölar en stormig höstdag, grönskan och krokusar om våren. Det är fnitter utan vinet och det den där klumpen i magen som inte längre finns utan snarare liknar glitter som tumlar omkring inuti ens lyckliga kropp. Det är pussar kramar och hjärtan och kryptiskt kärleksfulla statusuppdateringar på facebook, det är frågan "men har du träffat någon?" och att älska och uppskatta allt som finns. Det är att känna att två personer är en och att känna att man skulle kunna göra precis vad som helst på vilken plats som helst i hela världen bara man är tillsammans.

Kärlek har ingen gråzon. Kärlek är svart eller vitt.

Jag älskar mat, det kanske börjar synas på mig... Jag sitter mer än gärna och kollar på matlagningsprogram och bläddrar mig igenom recept.nu efter nya smaskiga recept. Om jag skulle bjuda på ett säkert kort hade jag laddat upp med tacopaj av delvis hemligt recept. Alla kör ju på olika men den pajen jag brukar göra går alltid hem och varje gång jag gjort den blir jag ombedd i efterhand att göra den igen, och igen och igen...

Men om jag skulle slå på riktigt stort och göra något som folk imponeras av skulle jag köra på mitt senaste: kryddiga biffar med pinjenötter, tabbouleh och en specialhommus och ett gott bröd till... Ingen efterrätt, det orkar man ändå aldrig. Men jag kan lika gärna slänga i en delad grillad kyckling i en gryta med Keldas karibiska soppa. Summa summarum är att jag tycker om att laga mat och rullar gärna köttbullar eller fixar hemmagjort mos eller kör på med en grym gratäng med köttfärs & potatis. Likväl som jag gärna testar nya recept på mat som jag aldrig tidigare gjort, så att det blir en riktig överraskning.

Min dröm hade självklart varit om jag kunde göra lika god mat som min moster brukade bjuda mig och min syster på: älgstek med en gräddig sås av hemligt recept, hemmagjord lingonsylt och mandelpotatis. Det är mat, det.

Mina föräldrar är så olika så jag ibland undrar hur de ens kunde hitta varandra för typ 23 år sen nånting (fast det kanske dom också undrar ibland, hehe). Men desto tydligare ser jag var mitt arv kommer ifrån, vilken gen som kommer från vilken förälder.


Min mamma har dålig humor men vi tycker båda att Desperate Housewives är det bästa. Hon har noll tonsinne men är duktig på att renovera möbler och har ett sinne för inredning vilket jag skrytsamt nog har ärvt. Jag mobbar henne fortfarande för senaste gången hon var full (för snart 10 år sedan) men vi uppskattar båda champagne. Den enda mat hon kan laga är kött i sin tryckkokare, biffar och Frasses men hon tycker om all min mat, kokkaffe och diskar gärna. Mamma och jag gillar också samma sorts böcker fast mamma har också ungefär fem banankartonger med böcker om hästar och hundar eftersom det är hennes stora passion i livet.


Från min pappa har jag ärvt den där viljan att göra sin röst hörd. Han är aktiv i gud jag vet inte allt från Kommunfullmäktige och Sametinget till arkeologiska utgrävningar och hela Motorveckan och olika musikaliska engagemang och nu senast Lyckele TV. Han har varit med i tidningen, i radio och på TV ungefär lika gånger som jag. Han tycker att det är viktigt att jag tar vara på mitt samiska arv och att jag ska skriva mer upprörande inlägg och min äldre syster har noterat att han de senaste gångerna hon varit där och hälsat på har upprörts över någon på TV som har ankläppar (då har han inte upptäckt Kissie). Från pappa har jag också ärvt att vi båda ser ett nöje i att dricka bärs och lyssna på gammal musik, och ja främst musik. Sjunga på fyllan och villan, Så ska det låta och 50-60 år gamla godingar. Han är president för en raggarklubb men äger själv ingen bil förutom en skruttig Volvo. Och han uppmuntrar till vårt gemensamma intressee för tatueringar!

Så man kan säga som så att från pappa har jag musik och engagemang & intresse för olika sakfrågor. Mamma skakar bara på huvudet då jag ska prata om någon orättvisa jag är arg på. Från mamma däremot har jag så många andra intressen som inredning, böcker, resor, shopping, djur osv, ganska mycket eftersom jag alltid bott hos henne mest. Sen finns det givetvis många andra olikheter & likheter, men skulle man dra upp allting om mina föräldrar skulle det bli en hel bok. Kort sagt - de är bra på olika sätt och tur är väl det!

Jag har avverkat många kompisar genom åren. Jag har sett kompisar bli förälskade, göra slut, gråta och förälskade på nytt på en ögonblicks sekund. Själv var jag aldrig riktigt där. Jag var inte den som ville fråga chans på alla snyggingar under lågstadietiden, eller bytte killar mellan kompisarna i högstadiet. En kille hann jag avverka innan man fattade vad "hångla" ens var, fast under det år vi var tillsammans så pratade vi till exempel aldrig under sommarlovet ens, vi gick väl i trean och det enda minne från vårt såkallade förhållande jag nu har kvar förutom det är min dagbok som är fylld av hjärtan där det står VICTOR FOREVER. Det var min första kille, det. Under de senare perioder av mellanstadiet så började man känna det där pirret i kroppen, man träffade killar som man spenderande upp sina tidigare välfyllda kontantkort på, träffade nervöst ute bland kompisar och kollade på under lugg. Jag minns några killar, en del andra vill jag bara förtränga ur mitt minne och jag kan för allt i världen inte förstå att jag varit kär i dessa killar. Men alla har väl haft sin charm och vi har krossat varandras hjärtan, om ens något hjärta gavs till låns.

Ska jag vara ärlig vet jag inte vem min första kärlek var. Kanske var det Adam som min klasskompis M skrek ut över hela skolgården i fyran att jag var kär i så jag sprang gråtandes hem till min moster. Eller så var det den där killen vars fönster jag satt och rökte i och han höll om mig för att jag inte skulle ramla, som jag pratade med flera timmar varje natt och sen var så arg och ledsen över att jag en gång slog honom för hans dumhet efter att vi gjort slut då han hellre pratade om trehjulingar än det faktum att vårt förhållande nått sitt slut. Hur definierar man egentligen kärlek? En kille man tyckte var supersöt men aldrig pratade med som 10-åring eller en kille som man växte, skrattade och grät med som 14-åring. Jag vet inte vem det var, men jag har nog upplevt kärlek hur mörkt och svart allting då såg ut.

Linnéa utan H, en lappjänta från Lappstockholm som sedan 7 år tillbaks mellanlandat i Göteborg på en resa, förhoppningsvis långt ut i världen. Jag har inga intressen, ingen speciell musiksmak eller någon bästa vän. Men jag brinner för att hjälpa andra och hatar orättvisor och om jag hade tid och råd skulle jag ge en kram till alla som behöver. Jag skulle vilja ha tusen versioner av mig själv så jag kunde volontärarbeta på alla ställen det behövs både med katastrofdrabbade på Haiti och delfiner utanför Japans kust. Ibland bryr jag mig så mycket att jag blir riktigt gråtfärdig och upprörd när inte andra visar sig bry sig lika mycket eller tänker mer på Kissies senaste skönhetsoperation än orättvisor i världen. Jag har också (o)förmågan att fastna i aktuella brott väldigt mycket (kanske är jag uppe i tusen timmar på Flashback) och har i många år varit engagerad i hedersrelaterade brott. Fast nu lät jag kanske som världens rättkämpigaste vegan men så är det verkligen inte, senast i morse läste jag en artikel i GP om två veganföräldrar och skrek rätt ut att jag hatar er jävla veganjävlar. Så är det ju inte riktigt, men vissa saker kan uppröra mig så.

Jag har gråtit drygt 4 timmar framför två Coldplayscener och tror inte att det finns nåt finare. Men jag lyssnar hellre på 50-tal än på modern radiopop. Mitt beroende är snus och spel på Facebook (försöker trappa ner). Min största dröm är att uppleva Usa från början till slut. Min bokhylla innehåller 55 % böcker om mindfulness, 35 % realitypockets och 10 % är reseguider och jag lär mig mer och mer om positivt tänkande och annat filosofiskt flum som är väldigt nyttigt men kan få mig att dagdrömma mer än vad som kan anses vara hälsosamt. Jag kan ofta upplevas som en argsint bitterfitta men verkligheten är tvärtom, bara det att jag ofta inte kan hindra mig från att säga vad tusan jag tycker och det resulterar i missuppfattningar. Egentligen är jag otroligt brydd om andra människor och vill allas bästa, jag är extremt omtänksam och har svårt för att säga nej till andra eftersom jag vill alla väl (utom mig själv eftersom jag automatiskt sätter mig själv i andra hand). Jag har i dagsläget ungefär 6 syskon. Jag har bott på en hästgård i norrland och i en lägenhet på Avenyn. Jag älskar fjärilar, luftballonger och sommarnätter och har varit aktiv skribent sen jag fick en penna i handen som 5-åring och lärde mig stava mitt namn.