Kärlek är det svarta och det vita. Det sämsta och det bästa i hela världen. Det är när man ligger gråtandes i sin säng månader i sträck och tänker bara varför varför varför och man kanske också tycker att det här är det värsta jag upplevt någonsin jag vill bara dö jag kommer aldrig hitta någon utan kommer leva ensam resten av mitt liv och ingen vill ha mig allra minst han. Det är när man inte vill äta, när man inte kan skratta, när det inte finns nåt ljus i tunneln alls. När man sorgset och med avsky ser på lyckligt pussiga par på bussen och vill springa fram och smälla dem båda på käften för de måste ju visa respekt för ensamma sorgsna singlar som inte kan få han med stort H för man är inte värd det, man duger inte, det går inte, han vill inte, man vågar inte.

Samtidigt är kärlek också de där krystigt rosa fluffiga molnen man svävar på likt en tyngdlös fjäril i regnbågens alla färger. Det är när man ser allt så klart och uppskattar plask i regnpölar en stormig höstdag, grönskan och krokusar om våren. Det är fnitter utan vinet och det den där klumpen i magen som inte längre finns utan snarare liknar glitter som tumlar omkring inuti ens lyckliga kropp. Det är pussar kramar och hjärtan och kryptiskt kärleksfulla statusuppdateringar på facebook, det är frågan "men har du träffat någon?" och att älska och uppskatta allt som finns. Det är att känna att två personer är en och att känna att man skulle kunna göra precis vad som helst på vilken plats som helst i hela världen bara man är tillsammans.

Kärlek har ingen gråzon. Kärlek är svart eller vitt.