Jag har avverkat många kompisar genom åren. Jag har sett kompisar bli förälskade, göra slut, gråta och förälskade på nytt på en ögonblicks sekund. Själv var jag aldrig riktigt där. Jag var inte den som ville fråga chans på alla snyggingar under lågstadietiden, eller bytte killar mellan kompisarna i högstadiet. En kille hann jag avverka innan man fattade vad "hångla" ens var, fast under det år vi var tillsammans så pratade vi till exempel aldrig under sommarlovet ens, vi gick väl i trean och det enda minne från vårt såkallade förhållande jag nu har kvar förutom det är min dagbok som är fylld av hjärtan där det står VICTOR FOREVER. Det var min första kille, det. Under de senare perioder av mellanstadiet så började man känna det där pirret i kroppen, man träffade killar som man spenderande upp sina tidigare välfyllda kontantkort på, träffade nervöst ute bland kompisar och kollade på under lugg. Jag minns några killar, en del andra vill jag bara förtränga ur mitt minne och jag kan för allt i världen inte förstå att jag varit kär i dessa killar. Men alla har väl haft sin charm och vi har krossat varandras hjärtan, om ens något hjärta gavs till låns.

Ska jag vara ärlig vet jag inte vem min första kärlek var. Kanske var det Adam som min klasskompis M skrek ut över hela skolgården i fyran att jag var kär i så jag sprang gråtandes hem till min moster. Eller så var det den där killen vars fönster jag satt och rökte i och han höll om mig för att jag inte skulle ramla, som jag pratade med flera timmar varje natt och sen var så arg och ledsen över att jag en gång slog honom för hans dumhet efter att vi gjort slut då han hellre pratade om trehjulingar än det faktum att vårt förhållande nått sitt slut. Hur definierar man egentligen kärlek? En kille man tyckte var supersöt men aldrig pratade med som 10-åring eller en kille som man växte, skrattade och grät med som 14-åring. Jag vet inte vem det var, men jag har nog upplevt kärlek hur mörkt och svart allting då såg ut.