Haha, det är ju så tragikomiskt den situation jag befinner mig i så det är inte SANT. Ska jag skratta eller gråta? Mitt råd till alla ni små barn: känn skolmotivationen även efter studenten så att ni kan plugga vidare för att söka jobb direkt efter studenten är ett rent helvete. Eller rättare sagt; att överleva efter studenten är praktiskt taget omöjligt såvida man inte hittar ett jobb fort. Eller ja, någonting som genererar en säker inkomst ett tag framöver åtminstone. ELLER så skaffar ni er moderatföräldrar som har massa kosing på fickan som ni kan leva la dolce vita på några år tills ni tar er i kragen och hittar en inkomst sen. Kloka råd, typ nej, men det var det enda jag hade att komma med. Bli fan inte sambo efter studenten i alla fall, det är knäppt. Bo med era föräldrar tills ni är 25.

Runt den 10 augusti avslutades mitt sommarvik vilket innebär att jag därefter hade 0 kr inkomst. Skrev in mig på Arbetsförmedlingen med de glädjande beskedet att jag inte kunde få någon slags ersättning förns efter 3 månaders arbetslöshet och då skulle jag få den lägsta nivån typ 1 krona om dagen eller nåt liknande. Okey. Tänkte att jamen 3 månader, jag har ju hunnit hitta ett jobb innan dess så effektiv jag ska vara, jobbcoach skulle jag ju gå till och allting.

Tyvärr hade jag inte med i beräkningen att jag var tvungen att åka upp till en döende och därefter död moster så mina jobbsökarplaner gick åt skogen.

Men jag var tillräckligt smart för att vikariera på mitt gamla sommarvik då tillfälle gavs, för man ska ju absolut inte tacka nej till jobb även om det handlade om ytterst få timmar jag skrapade ihop. Allt bättre än 0 kronor. Sen fick jag vikariera på en skola, 5 dagar hann jag vara där. Och nu har jag jobbat lite på sommarviket igen.

Mailade min handläggare och berättade omständigheterna och anledning till att jag ej kommit till möte som jag blivit kallad till. Men jag har ju minsann fått jobba! Men då ska jag få höra lilla Linnea att då får jag gå med 0 kronor inkomst och jobba max 8h/vecka i snitt i tre månader till för att kunna få rätt till den där jobbgarantin för unga. Man ska inte tacka nej till jobb men när man väl tackar ja får man höra att jahapp då räknas jag inte som arbetslös fastän jag inte ens har råd att betala hyra, räkningar & mat. Superbra :DD

Jomen till saken hör, efter mitt första besök hos Arbetsförmedlingen ringde jag till soc eftersom det inte finns någon annan hjälp för de som befinner sig mellan skola & jobb. MEN! Eftersom jag är sambo har jag rätt till såhär många kronor av soc dvs samhällets sista hjälp: 0 kronor.

Om någon har ett vapen så är jag just nu väldigt villig att bli skjuten. Snacka om att ha åkt på sniskan mellan samhällets alla instanser. Vad ska jag göra? Säga upp lägenhetskontrakt, be Mathias flytta hem till sina föräldrar och jag till mina - uppe i norrland? Gå till kyrkan och tigga kollekt?

Har du ett svar på frågan - ge mig det. Eller om du skulle ha ett säkert jobb som gör att jag kan betala hyra + räkningar + köpa mat. Att vikariera ger inte mycket i slutändan, inte ens några futtiga korvören.

Snipp snapp snut så var sagan slut!