Ni vet när man åker berg-och-dalbana? När man väl kommer till backarna så brukar det komma ett sus genom magen. Det liksom suger, susar, drar, känns läskigt men ändå så otroligt underbart... så känns det nästan exakt (kanske utan all adrenalin) då jag lyssnar på Death and all his friends. Det är ett lugn som sakta men säkert byggs upp till mer fart, mer kärlek. Det är som ett brummande jäkla tåg eller en renflock som kommer och galopperar. Sen helt plötsligt så EXPLODERAR det. Och när man tror att explosionen är över så blir det ÄNNU en explosion.

Det är kärlek det.

Kanske har det att göra med att den kommer efter Lovers in Japan och fjärilarna under deras spelningar. Då är man i sån jävla extas och hela kroppen bara kokar efter all glädje och hysterik eftersom det är under fjärilsregnet allting verkligen sätts på sin kant. Men det tar verkligen inte slut utan det blir bara mer och mer och mer och mer... och bara vetskapen om att jag faktiskt kommer få uppleva det igen. Herre. Min. Jävla. Gud.




*torka tårarna*